ssocassiebravelord.blogg.se

Ett kärt återseende

Allmänt, Mina hästar, Om mig, Star Stable Online Permalink0
Jag hade känt mig lite konstig i ett par dagar, och funderade en hel del över det. Men jag jobbade vidare som vanligt, tränade och hjälpte bekanta, tills jag kom till Jorvikstallet. 
Jag älskar att titta på Ferdinands och Eddies vackra hästar, och när jag fick veta att de hade kommit hit ner igen hälsade jag självklart på där nere. 
Då jag närmade mig började en röst eka i mitt huvud på ett mycket intensivt sätt, som det brukar göra ibland när jag närmar mig hästar med väldigt starka sinnen. Den upprepade mitt smeknamn bland hästarna: "Casia... Casia!" På något sätt kände jag igen den, men kunde inte riktigt placera den. 
Jag skrittade sakta runt bland hästarna, då jag plötsligt fick syn på... Cinnamon! Jag trodde knappt mina ögon. En av de hästar som jag hade fått starkast band till, som jag saknat mest, hade plötsligt dykt upp igen! 
 
 
Han hade ändrats lite, han var en smula kraftigare och inte lika mörk som när han var unghäst. Känslorna vällde över mig - både mina egna och hans, och jag stod där en lång stund. Sedan skyndade jag mig bort till Ferdinand och undrade hur mycket Cinnamon kostade. "Ja, den stackaren... han har inte haft det så lätt. Jag kan dra av lite på priset eftersom det är du." Summan han nämnde översteg ändå mina tillgångar, men jag konstaterade att jag skulle hinna tjäna ihop till det på ett par veckor och bad honom att hålla Cinnamon för mig. Innan jag red därifrån vände jag mig mot Cinnamon igen och lovade tyst att jag skulle återvända. Han skulle inte behöva gå igenom mer nu. 
 

Livet innan SSO

Allmänt, Livet innan SSO, Mina hästar, Om mig, Star Stable Online Permalink0
Jag har funderat ett tag nu, och kommit fram till att det är hög tid att ni får veta lite mer om Cassies liv innan den senaste ankomsten till Jorvik. 
 
 
Jag var en riktig storstadstjej när jag var yngre, jag växte upp i en av städerna på fastlandet där en avgasfylld park var det närmaste natur man någonsin kom. Men trots det var min högsta önskedröm att få klara mig själv, i naturen, och... rida. I staden var det dock omöjligt, och allt tydde på att den där drömmen skulle förbli en dröm. 
Men så hände det ofattbara: min pappa Jonathan fick jobb i Jorvik City! Min mamma, Tania Hawkins-Bravelord, arbetar som fotograf för ett känt magasin och tog därför chansen att göra ett häftigt resereportage. "Det är bara över höstlovet, och du som är tretton borde väl klara dig själv. Vi släpper av dig vid västkusten och hämtar upp dig efter ett par veckor." Jag kunde knappt tro att det var sant! 
Den kvällen satt jag i mitt rum och bläddrade igenom en ändlös rad bilder från Jorvik, den ena vackrare än den andra, när det plötsligt dök upp en bild på en häst. Den planerade drömresan blev plötsligt tio gånger bättre! 
Så, jag anlände till Jorvikstallet i skymningen en varm höstkväll. Herman presenterade mig för en av ridskolans nybörjarhästar, en apelkastad valack vid namn Silver - den första häst jag någonsin red. 
Jag lärde mig snabbt och red snart på egen hand. När jag för första gången kom till Hillcrest fick jag syn på en fantastisk unghingst i stallet där. "Vem du?" En nyfiken röst ekade i mitt huvud och jag hoppade till. Jag såg mig omkring och kunde bara dra en slutsats... hingsten. 
Jag började träna Cinnamon och vi blev snabbt bästa vänner. Herman började märka att jag hade talang för ridning och föreslog att jag skulle följa med honom till Claymoretävlingen. För att göra en lång historia kort: jag vann tävlingen, och innan jag lämnade Jorvik lovade jag att komma tillbaka. 
 
Jag och Cinnamon på Firgroves terrängbana ett par dagar efter Claymoretävlingen. 

Nåväl, pappa fortsatte jobba i Jorvik, och på jullovet åkte jag och mamma dit igen. Den här gången var vi lite längre norrut, och jag saknade förstås Cinnamon, men jag tränade hoppning och siktade mot Dietrich Horse Show. 
Till en början kom jag inte så bra överens med Mahogny, hästen jag tränade, det klickade inte helt enkelt. Men tack vare en äldre man och en bana bland bergen blev vi så småningom ganska sammansvetsade, och jag upptäckte att även om han inte var stallets snabbaste häst så hoppade han som en gud. Efter mycket hårt arbete lyckades jag bli en av kandidaterna till Dietrich. Jag blev utvald och vann tävlingen, men för min del var den största segern att vinna över snorkiga Sabine i uttagningen. 
 
Jag och Mahogny tar en paus i hoppträningen. 

Pappa fortsatte att pendla, och på våren kom jag återigen tillbaka, den här gången till Rockville, en liten by som ligger en kort ritt från en av Jorviks vackraste bukter. På Annes förslag började jag träna dressyr med Raspberry, ett piggt litet sto med smidiga rörelser. Jag ägnade största delen av min tid åt ridningen, och resten av tiden hjälpte jag en bekant till familjen, Jordan Jet, att starta upp sitt nya ridläger. 
Vid det här laget började jag få rykte om mig att ha talang med hästar. Anne valde att ta med mig till tävlingen i Rodilla, som jag också vann - min tredje internationella tävling. Men, äras den som äras bör - hästen så klart. En ryttare är ingenting utan sin häst. 
 
Jag och Raspberry finslipar formen i Sunvale.

Det var överhuvudtaget inget att prata om när jag återvände till Jorvik på sommarlovet - det hade nästan blivit mitt andra hem. Men en och en halv vecka innan jag skulle åka fick jag ett meddelande från Herman om ändrade planer. Så istället för sydkusten blev det nordkusten, och istället för Jorviks ridskola Coyote Ranch. 
Jag hade aldrig kunnat tro att western skulle vara så roligt! Men medan jag tränade märkte jag att Coyote uppförde sig lite märkligt. Jag fick förklaringen när jag och Quaxo, ytterligare en talangfull häst jag tränade, helt plötsligt blev erbjudna hans plats i Lone Star Rodeo! 
Vid det här laget hade jag utvecklat en speciell teknik för att bli ett med hästen, och det bidrog till mina framgångar. Dessutom kunde jag kommunicera med Quaxo lika bra som med Mahogny, och nästan lika bra som med Raspen. Cinnamon var fortfarande i en klass för sig, vår kontakt var unik. Tillsammans vann vi Lone Star Rodeo, och efter det ägnade jag hela sommaren åt att träna.
 
Jag och Quaxo i Texas, strax efter Lone Stars reining.
 
Sista kvällen ville jag inte gå och lägga mig, utan stannade uppe hela natten. Jag red med Quaxo till västkusten medan mörkret föll och satt sedan där och tittade på stjärnhimlen. Så fort en stjärna föll slöt jag ögonen och önskade, och varje gång önskade jag samma sak: att få återvända till Jorvik. 
 
Jag kom inte tillbaka till Jorvik följande år. Skola och annat tog för mycket tid, och min pappa jobbade åter igen på fastlandet. Men när det var dags att ansöka till nästa skola kom Jorvik upp i mina tankar igen. Jag gjorde en sökning på internet och hittade Jorviks Hippologiska Institut. Jag ansökte dit, och följande steg var att boka plats på Moorlands ridläger. När jag anlände med färjan forsade en känsla av att komma hem igen över mig. 
Så, nu vet ni varför jag är här i Jorvik och ni vet lite om de hästar jag har ridit. Kanske träffar jag någon av dem i framtiden, kanske inte.
 
Vi ses snart igen!
/Cassie

Stargazer

Allmänt, Mina hästar, Om mig, Star Stable Online Permalink1
Namn: Stargazer
Smeknamn: Gaze
Ålder: 6
Kön: Hingst
Ras: Jorvikiskt varmblod
Färg: Silversvart
Tecken: Inga
E: ?
U: ?
Tidigare ägare: Moorlands ridläger
 
 
Stargazer är en smart och egensinnig hingst på sex år. Han tillbringade några år på Moorlands ridläger, där han pga sitt stiliga utseende snabbt blev en av favoriterna. Men snart märkte man att han var ganska svårriden, bara de bästa eleverna kunde hantera honom och de han ogillade for av illa kvickt. 
När jag först kom till Moorland blev jag tilldelad honom och till allas förvåning kom vi otroligt bra överens. När jag sedan blev erbjuden att köpa loss honom tvekade jag inte en sekund. 
Jag och Gaze är i perfekt harmoni och tillsammans klarar vi det mesta. Ibland känns det som om vi läser varandras tankar. Gaze påminner mig väldigt mycket om den andra häst jag någonsin red, en unghingst vid namn Cinnamon. 
Till top